Pojken
som levde med strutsar
Vi har läst en bok som heter Pojken som levde med strutsar som är en sann historia skriven av
Monica Zak år 2001.
Fatma och ökennomaderna
red på kamelerna i öknen Sahara. Fatma såg stora vitgula strutsägg i en stor
grop när hon red på kamelen med Hadara i famnen. Hon blev så lycklig av glädje
när hon såg strutsäggen, för att de inte hade ätit på några dagar. Hon hoppade
ner från kamelryggen och satte Hadara bredvid strutsäggen. När hon böjde sig
ner för att ta ett av strutsäggen så sprang kamelen iväg och försvann. Kamelen
hade märkt att det var något på gång. Fatma sprang efter kamelen och lämnade
kvar Hadara vid strutsäggen. Sandstormen kom farande efter henne, hon täckte
sig och väntade tills sandstormen tog slut. Efter att sandstormen hade tagit
slut så gick Fatma tillbaka till strutsäggen men hittade inte Hadara. Hon
letade efter honom i flera dagar men hittade inte honom. Det var den värsta dagen
i hela hennes liv! Ett par strutsar hittade Hadara vid strutsäggen innan sandstormen
kom. De tog hand om honom och han växte upp med dem. Han lärde sig mycket,
speciellt att kommunicera med tankarna. Strutsmamman Makoo hade aldrig fått ett
tillfälle till att berätta sanningen för Hadara om att hon inte var hans
riktiga mamma. Makoo var orolig över att människorna skulle hitta Hadara och ta
honom tillbaka. Efter 10 år så såg han en människa för första gången. Hadara såg
hur människorna dödade djur och tyckte synd om djuren, och blev också rädd för
människorna. Efter några dagar så blev han upptäckt utav människorna, och då
började jakten på honom…
Egna
reflektioner
”Han kände på juvret, det var sprickfullt och hårt,
han klämde lite på en av spenarna sprutad en vit stråle rätt ut i luften, lite
kom på hans ena hand. Han slickade på handen. Det smakade inte illa, tvärtom.
Han klämde igen och det kom en stråle till som han fångade upp i handen och
slickade i sig. Det smackade bättre än något annat han smackat. Han mindes
gasellungarna och lade sig ner på marken och tog en av spenarna i munnen och
började suga. Hadara sög och svalde och kände med händerna att den hårda
ballongen under gasellens mage blev allt mjukare och tunnare. När han var så mätt
att han inte orkade suga i sig mer av gasellens mjölk satte han sig upp,
torkade sig om munnen och såg på gasellhonan. Hon hade öppnat ögonen. De var
stora och bruna och glasartade. Hon signalerade ett kort tack innan ögonlocken
föll ihop igen (Zak 2001:116).”
Här fick vi en inre bild. Känslan vi fick var att vi
tyckte synd om gasellen när den var hon var döende. Efteråt så ändrades vår
känsla för att vi blev glada när Hadara räddade gasellen. Vi såg tydligt när
Hadara sprutade mjölken, vi kände lukten av gasellens mjölk när den är spruten
upp mot himlen…
Vi tycker att boken var spännande och händelsefull.
Det blev mer spänning och händelser i boken. Vi kunde inte sluta läsa den för
att vi vill veta vad som skulle hända efter det. Det sämsta med boken var att
den hade så få sidor i varje kapitel. En speciellt inre bild vi kommer ihåg
tydligt är en händelse när Hadara räddade gasellen genom att dricka mjölk från juvret.
Vi ger boken 4/5 för att den hade för få sidor i
varje kapitel.
